Analyserar min huvudvärk

Eftersom jag är en problemlösare så analyserar jag det mesta, varför det blev si eller så. 

Just nu analyserar jag min huvudvärk som slog till igår eftermiddag och som sitter kvar när jag vaknade idag. 

Troligtvis är det anspänning inför att jag ska börja jobba igen imorgon efter ca 2 månaders heltidssjukskrivning. 

Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Känner stress inför det. Ska jag orka? 

Samtidigt vet mitt rationella jag att jag mår bra av rutiner. Även om jag försökt upprätthålla någon slags rutin även när jag vart hemma så finns det ju inga måsten, ingen press att hålla dem. Orkar jag inte så kan jag bryta. Men det blir ju svårare nu när jobba blir en daglig rutin igen. 

Visst det är bara 2 timmar/dag, ca 3 om jag räknar in resan dit och hem. 

Självklart har jag den inställningen att det kommer att gå bra. Men så kommer den där lilla ångesten och knackar mig på axeln. 

Är det dags nu?

Kanske är dags nu att sparka igång bloggen igen.
Har försökt blogga på annan bloggsajt men återgick nu till Blogger. Och nu känns det som om jag har kommit hem igen till där allt började.

Oförstående läkare

I dagens samhälle där sjukskrivningarna pga stress ökar så tycker man (jag iaf) att läkarna på landets vårdcentraler borde vara mer införstådda med problematiken hos patienten. 

Idag när jag träffade en läkare, som jag träffat 2 ggr tidigare, så bröt jag ihop pga hennes bemötande. 

Jag har vart sjukskriven sen 6/2 2014, mestadels på deltid och har hela tiden fått 2 mån sjukskrivning i taget. Idag ville hon förlänga min sjukskrivning 3 v framåt. 

Detta fast jag berättade om mina sömnsvårigheter.

Och fast jag berättade om min ångest. 

Och självklart berättade jag om mina minnessvårigheter, förklarade en praktisk situation som t ex matlagning från recept. Hur jag måste titta på receptet upprepade gånger för att se om det var 1 tsk el 1 msk sambal oelek jag måste ta. 

Jag talade också om hur trött min hjärna blir av att jobba 4 timmar i kontorslandskap och alla sociala situationer. Hur det drabbar familjen hemma eftersom jag biter ihop när vi är ute bland folk och hur jag sen när vi kommer hem stänger in mig i ett tyst och mörkt sovrum. 

Och det vore kanske inte heller så lämpligt att gå upp i arbetstid under tiden som jag håller på att byta arbetsuppgifter. 

Men vad vet jag? Jag är ju bara en jobbig patient med utmattning och som lämnar läkarens rum hysteriskt skrikande. 

Ja, jag kanske borde talat om för henne hur alla dessa läkarbesök påverkar min oro/ångest/stress. 

För det verkar hon dessvärre inte veta. 

Orden

Något jag kommit fram till under min utmattning är att jag gillar att skriva. Och jag berättar mer än gärna om min utmattning. Saknar bloggen gör jag också.

Men det här med att skriva. Och ta reda på saker att skriva om.

Damn. Skulle nog ha utbildat mig till journalist.

Söndag 2 november 2014

Det började som en vanlig söndag. Jag skjutsade våran dotter till fotbollsträningen på fm och passade på att gå ett varv i elljusspåret. 

Där och då brast det. 

Det var meningen att jag skulle vänta till hennes träning slutade, men istället åkte jag hem. 

Väl hemma tilltog mitt redan hysteriska tillstånd. Jag grät hejdlöst och hyperventilerade. 

Jag minns att jag gick raka vägen in i badrummet och satte mig på toalettstolen och efter mig kom min oförstående man. 

Jag minns att han frågade vad det är och att jag svarade att jag trodde jag höll på att bli galen. 

Jag grät och grät och vaggade fram och tillbaka. 

Jag var otröstlig. 

Mitt i alltihop kom jag på att min man var tvungen att åka och hämta vår dotter från träningen. 

Under tiden lugnade jag mig något. Men jag visste varken ut eller in. Känslorna som rasade inom mig var hemska. Självdestruktiva. 

Ångesten rev runt i hela min kropp. 

Veckan som följde var den värsta någonsin. Mina tankar snurrade. 

Vad händer med mig?

Vem är jag?

Vad vill jag?

Jag kände inte igen mig själv. 

Tårarna brände bakom ögonlocken från morgon till kväll. 

På jobbet presterade jag bättre än någonsin. 

Och hemma var allt bara jobbigt. 

Jag isolerade mig från allt socialt umgänge. Och även från familjen. Ville bara vara ifred. 

Och så höll jag på ända tills efter nyår då jag förstod att det inte höll längre. 

Panikångesten slog till allt oftare. Jag klarade inte av mitt jobb. Klarade inte av att gå i affärer. Klarade inte av att åka buss till och från jobbet. Jag hade ett konstant tryck över bröstkorgen, som om någon stod på mig. 

Outade allt på jobbet och fick hjälp med samtal. 

Ytterligare en månad gick. Och sen sjukskrev jag mig. 

En dag

Ca 7.00 ringer väckarklockan. 

Ca 8.30-10.30 jobbar jag.

Efter jobbet åker jag hem, handlar ibland på vägen hem. 

När jag kommer hem äter jag lunch. 

Efter lunchen sover jag, 1-2 timmar, för att 2 timmars jobb dränerar mig på energi och för att jag ska orka med resten av dagen. 

När jag vaknar äter jag oftast mellis/fikar. 

Lagar middag. 

Kanske sätter på en maskin tvätt eller läser läxor med sonen. 

Kvällen tillbringar jag i soffan. Om det inte är något föräldramöte eller annat som händer på kvällen. Jag försöker att inte ha för många kvällsaktiviteter/vecka, för det orkar jag inte med. 

Framåt kl 19-20 är jag trött igen, men lägger mig oftast ca kl 22. Och förhoppningsvis somnar jag med en gång. Har det hänt något speciellt under dagen som triggat igång oron i min kropp så tar det oftast längre tid att komma ner i varv och somna. 

Uppdatering från mig

Vad har hänt sen sist?

Jo, jag arbetstränade 25% i maj och 50% resterande tid fram till semestern. Det resulterade i att jag fick ett rejält bakslag. 

Dels den snabba ökningen fr 2 till 4 timmar/dag plus det att jag helt enkelt hade semester. 

Jag tycker ändå att vi hade en bra sommar. Barnen accepterade att jag kanske inte orkade dra iväg på så mycket saker. Vi åkte till stranden i ca 2 tim/gång för det var den stund jag orkade vara i solen och bland folk. 

En vecka tillbringade vi i Göteborg då vår dotter spelade Gothia Cup. Var i princip ångestfri hela veckan och orkade hänga med på det medta. När vi kom hem därifrån kom ångesten och tröttheten som ett brev på posten. 

Var hemma några dagar innan vi tog en spontantur till min syster och hennes familj i Skåne. Intensiva dagar då hennes familj är lika pratglad som min här hemma, för att inte tala om hennes lilla 3-åring som pratar oavbrutet all vaken tid. Men hellre en go och pratglad liten tjej än en som grinar och piper hela tiden. 

I alla fall så kände jag mig inte redo för att återgå till jobbet efter mina 4 v semester. Så jag träffade min läkare och förklarade mitt bakslag. Fick ny sjukskrivning på heltid 7/8-31/8 och så fick jag byta medicin. Fick en som dämpar oron mer då min kropp gick igång på allt och varvade upp. Svårt att sova även de kvällar jag tog en insomningstablett. Kroppen var i ständig försvarsposition och adrenalinet pumpade. Men nu efter några veckor med den nya medicinen så tror jag att vi blivit ganska så bra kompisar. 

Sen1/9 är jag åter på jobbet. Och den här gången är det meningen att jag ska jobba. Inte arbetsträna. Har fått anpassade arbetsuppgifter som inte kräver vare sig någon större arbetsbelastning eller måste göras under någon större tidspress. 

Under hela min tid som sjuk så har jag aldrig haft problem att gå till jobbet, likaså nu, helt ångestfritt att ta mig dit. Men att vara där bland över 100 kollegor, ja jag träffar ju inte alla varje dag, tar på krafterna. Många frågar ju hur jag mår och jag svarar som det är. Det har jag alltid gjort.

Varje dag efter jobbet har jag sovit minst en timme. Min lilla energi jag hade är som bortblåst. Hoppas det är en inkörningsfas bara.